Ulf Rehnholm - I huvudet på en konstnär

I det här avsnittet berätta jag om utställningen ”Den sköra tråden" som jag ihop  med Christina Lindblom och AnnMargret Johansson Pettersson producerade för att visa i Klosters kyrka i Eskilstuna 2016. Utifrån våra tre olika professioner, visade vi konst där barns utsatthet och behov av stöd och samspel gestaltades. Till utställningen valde jag att gestalta sex stjärngossar i naturlig storlek där modellerna hade utländsk bakgrund. Bilderna placerades på avsatser två meter upp på väggarna i kyrkorummet, viket resulterade i att stjärngossarna såg ut som helgonfigurer. 

Med verket ville jag beröra unga människors sårbarhet och hur de själva tvingas att bära hoppet och ljuset inom sig. I porträtten ser man pojkar som med pappstjärnor i händerna, försöker finna vägen bort från mörker och okunskap. Med installationen ville jag  ställa frågor om unga människors isolering, utanförskap och sårbarhet. Bilderna belyste också frågor om hur vi vuxna kan agera för att våra ungdomar ska kunna behålla hoppet och tron på en ljus framtid. Jag berättar också om stjärngossarnas historia och deras koppling till dagens luciatåg och hur Staffan stalledräng hänger ihop med allt detta.

Det vi ser, är inte detsamma som det vi tittar på. För hur vi tolkar våra synintryck påverkas av flera olika faktorer. Till exempel så  spelar våra tidigare erfarenheter och minnen en betydande roll. Även vår fysiska och mentala hälsa kan påverka vårt seende. Våra förväntningar påverkar också vår tolkning. Vi har nämligen en tendens att se och tolka saker på ett sätt som bekräftar våra befintliga uppfattningar och förväntningar. Det kan göra att vi filtrerar och tolkar informationen på ett sätt som passar våra förväntningar, snarare än att vara helt objektiva.

Seendet är inte bara en passiv mottagning av visuell information. Vår hjärna spelar en lika viktig roll i att tolka och bearbeta de signaler som den tar emot. Genom seendet kan vi skapa en inre representation av det som vi tittar på och därigenom kan vi förstå och navigera i vår omgivning. I filosofin har seendet också uppmärksammats för dess subjektiva natur. Trots att vi kan betrakta samma objekt kan vår upplevelse av dess form, färg och betydelse variera från person till person. Detta väcker frågor om huruvida seendet är helt individuellt, och om det överhuvud taget finns en objektiv verklighet som kan uppfattas.

I detta avsnitt pratar jag om tid och hur jag som konstnär förhåller mig till tiden i mina konstprojekt. Bara det att vi lever, innebär att vi befinner oss i en ständig förändring och då kan fotografering vara ett bra verktyg för att tydligt se vad som händer i våra liv. Med hjälp av hålkameror kan jag fotografera med långa exponeringstider, vilket möjliggör att jag i bild kan skala bort lager efter lager av verklighet. Istället framträder ett själsligt avtryck från en värld vi inte vanligen ser. 

I avsnitt 25 funderar jag över vad minnen är och hur de kan förändras över tid. Jag har ett minne från 1973 som jag har funderat mycket på och som senare ledde till bildserien; Tider att minnas. Här ville jag illustrera hur osäkra mina minnen var, kopplade till en plats som jag bott på som barn. Det önskade resultatet i bilderna fick jag genom att framkalla färgfilm i en framkallare för svartvit negativ film. Detta resulterade i mörka, korniga bilder, med en kraftig vinjettering och skev skärpa.

Avsnitt 24 handlar om rum och platser från min barndom som jag har låtit mig omslutas av och som jag har många minnen ifrån. I min konst har jag sen återvänt till några av dessa platser, för att återta mina minnen och med en vuxens alla sinnen, se på dessa platser på ett nytt sätt.

En plats som jag besökte under hela min uppväxt var min mormor och morfars lägenhet i Göteborg. När jag var 32 år, besökte jag lägenheten för sista gången. Jag passade då på att fotografera alla rummen för att kunna bevara alla minnen från min uppväxt, som jag så starkt förknippar med just denna lägenhet.

Jag älskar historia och har en förmåga att vilja hålla fast vid det som har varit. Därför skapar jag också konst som tillåter mig att stanna tiden. Det är nog därför som jag har valt kameran till mitt favoritverktyget, då den med sin bländare och slutare kan fånga ett ögonblick och sen låta oss försjunka i den för evigt.

I dag är det den 29 december och statisternas dag och då passar det bra att berätta om när jag jobbade som statist i Crazy Pictures långfilm UFO Sweden. Då filmen utspelar sig 1996 fick jag låna kläder av min pappa som passade till rollen. Vid två tillfällen åkte jag sen ner till Norrköping för vara med vid inspelningarna. Den första gången var vi utomhus en hel natt utanför mässhallen, för att gången efter göra en scen i ett styrelserum. Statister finns med i filmer för att göra scenerna mer levande. Men för mig som älskar film, så var det framför allt en stor upplevelse, att få vara med när svensk filmhistoria skrevs. 

Mina förebilder har haft en stor betydelse för mig och mitt konstnärskap. Så i dagens avsnitt berättar jag om tre konstnärer som alla har påverkat mig på olika sätt under olika perioder i mitt liv. Som barn bodde jag granne med Hans Fellenius, en färgblind bildkonstnär vars måleri inspirerade mig att teckna och måla.

På högstadiet fick jag sen Jörgen Palle Jensen som bildlärare och han introducerade mig för en helt ny färgpalett. Det var också han som uppmuntrade mig att söka in till folkhögskolans estetiska utbildning. Där träffade jag fotolärare Lasse Larsson som blev min mentor och kollega i många år. Han fick mig att inse att fotografi kan vara så mycket mer än bara en bild. Därför blev det inte svårt för mig att välja fotografi som mitt uttrycksmedel.

Min allra första kamera fick jag 1977 när jag fyllde tio år. Det var en Agfamatic sensor 100. När jag öppnade paketet så låg kameran i en genomskinlig plastask. Allt såg så fint ut. Kameran var svart på både fram och baksida med en ljus metall runtom på sidorna. Jag tyckte att det var något speciellt, att jag med kamerans hjälp kunde frysa tiden och fånga ett ögonblick och som jag sen kunde gå tillbaka till bara genom att titta på bilden. På så sätt gav kameran mig en möjlighet att resa i tiden.

När jag sen konfirmerades fick jag min första systemkamera, en Canon AE-1 som blev min följeslagare i många år. Det var först efter att jag jobbat en tid som fotolärare på Eskilstuna folkhögskola som jag kände att jag fastnat i mitt fotograferande. Det var inte längre lika roligt att ta med sig kameran ut för att fotografera. Det kändes som om alla bilder redan var tagna. Det var då som min syster tipsade mig om en artikel i Nerikes Allehanda. Där kunde jag läsa om en kille som använde den ryska LOMO kameran när han fotograferade efter lomografins tio budord.

Det roliga var att reglerna bröt med nästan allt som jag de senaste åren hade lärt ut på mina fotolektioner och det kändes så befriande. Med hjälp av kameran och lomografins tio budord insåg jag att det fanns många fler sätt att fotografera på, än vad jag hade undervisat. Detta öppnade ett helt nytt sätt för mig att se på världen och gjorde det åter spännande att gå på upptäcksfärd med kameran. Det gjorde i sin tur att det blev roligare att undervisa i fotografi, då jag insett att jag bara skrapat på ytan för vad man kan göra med den fotografiska bilden.

Kameran har nu blivit det verktyg som jag använder för att öppna mina sinnen och göra mig mer seende. Det är med kameran i hand som mina sinnen skärps och jag kan ta ett steg tillbaka, ut ur verkligheten, för att där avgöra vad jag vill avbilda. Alla kameror har sina egna specifika egenskaper som väcker min nyfikenhet och tillåter mig att träda in i världen från ständigt nya perspektiv. Så det är kanske inte så konstigt att antalet kameror i min samling fortsätter att öka.

I dagens avsnitt berättar jag om ett projekt som jag jobbar med just nu. Projektet har fått sitt namn efter den svarta sammetsmask som kvinnor bar i Venedig på 1600- och 1700-talet. Masken hade inga band som man knöt runt huvudet, utan istället hölls masken på plats med hjälp av en knapp på insidan av masken och som klämdes fast mellan läpparna och gjorde bäraren stum. 

I mitt projekt har jag valt att måla moretta-masker på gamla visitkort, det vill säga porträttbilder från 1800-talet som är monterade på hård kartong. Visitkort kallas de, eftersom man på den tiden ofta delade ut dem när det kom folk på besök. I mitt arbete utforskar jag om bärandet av moretta-masker verkligen ökar nyfikenheten för den som bär den.

Eftersom min podd idag firar ett år, så tänker jag svara på den fråga som folk oftast ställer till mig, nämligen vart jag får all min inspiration ifrån? Det är en komplicerad process, men det brukar ofta börja med en tanke eller en idé som jag vill utforska för att förstå på ett djupare plan. Detta brukar leda till en fas där jag inhämtar så mycket fakta och information som möjligt i det specifika ämnet. När jag har hittat den röda tråden så ska allt förverkligas i en passande fotografisk teknik.

Eftersom mina projekt pågår under flera år så jobbar jag med flera projekt samtidigt. Det brukar bli många bollar att hålla i luften, och det jag lägger allra minst tid på, är dessvärre fotograferingen. Men när jag väl får tid för att fotografera, så går det inte att jag först ska invänta inspirationen. Om jag skulle invänta inspirationen varje gång som jag ville skapa ett nytt verk, så skulle det inte bli många konstverk gjorda. Nej, istället handlar det mer om att befinna sig i en ständig rörelse, i ett flow, och att samtidigt förstå att man själv befinner sig i en evig förändring.

I det här avsnittet har jag kommit fram till när jag lät mig inspireras av en dikt av Thomas Wahlström, och som resulterade i en 60 sekunder lång stumfilm. Jag hade arbetat med en dokumentärfilm under en längre tid och kände att jag ville göra något annat en stund. Att filmatisera en dikt skriven av en målare kändes som en bra utmaning. Jag valde dikten, En blick som du har, som inspiration till min film, och Thomas gav mig fria tyglar.

Sommaren 2014 åkte jag till Gotland med min dotter Ina och hennes två kompisar Karro och Aiham. Vårt team hade gjort flera kortfilmsprojekt tidigare, så arbetet flöt på bra i det lilla fiskeläget Kovik på Gotlands västkust. Här har man bevarat den gamla fiske- och strandkulturen på ön och lugnet infann sig så fort vi klev ur bilen.

På engelska heter filmen, I Know you saw me, och den skickade jag in till Toronto Urban Film Festival. Utav 388 inlämnade bidrag från 33 länder, blev min film uttagen och visades ihop med sex andra filmer som en del i programmet "Lost & Found”. I september 2014 visades filmerna på tv-skärmar i Torontos 63 tunnelbanestationer och festivalen hade dagligen en publik på över 1,2 miljoner pendlare.

När jag jobbar med projekt under längre perioder, och vissa av dom pågår i flera år, så tappar jag ibland gnistan och behöver göra något helt annat en stund, för att sen kunna hitta tillbaka och komma in i ett nytt flow.

Det är ofta vid dessa svackor som jag börjar experimentera och testar att blanda olika tekniker för att se vart gränserna går, för den fotografiska bilden och dess visningsrum.

I början av 2000-talet läste jag mycket manga, det är en japansk seriestil som jag blev mycket inspirerad av. Det var särskilt tecknarnas användande av raster som fick mig att själv vilja testa att lägga raster på mina analoga svartvita fotografier.

Jag valde därför ut en serie med porträtt som jag kopierade på barytpapper. Valet av papper gjorde att jag lätt kunde gnugga fast raster på dem, men jag kunde även teckna direkt på fotografiet med vitt och svart bläck för att lägga konturer och högdagrar på motivet. 

För mig är det viktigt att inte fastna i en stil, utan att istället utveckla mitt bildspråk i takt med att jag själv och världen förändras. På så sätt kan jag bibehålla ett öppet förhållningssätt till världen.

I hela mitt liv har jag fotograferat människor, både i studio och i dokumentära sammanhang. Det är något speciellt när man med hjälp av en kamera kan frysa tiden, och på så sätt fånga en händelse, en rörelse eller en glimt av en person. Men under pandemin blev det inte mycket fotograferande av för min del, istället började jag bearbeta alla de intryck som jag bombarderades med från olika mediekanaler, genom att teckna av bilderna på min iPad. Här gällde det att förenkla bilderna så pass mycket, att de skulle kunna klippas ut som silhuetter ur ett tunt papper.

Några av motiven består av porträtt av färgstarka personligheter, som Aleksej Navalnyj, Alicia Garza, Robert Kyagulanyi och den ryska aktivistgruppen Pussa Riot. Alla dessa personer, visar på orättvisor runt om i världen och de kämpar för demokrati och jämlikhet. Dom både inspirera och engagerar oss och blir till ledstjärnor som hjälper oss att navigera i moraliska och samhällsviktiga frågor. Dom visar på alternativ när vi har invaggats till att tro att ingenting går att förändra. Så de har verkligen en stor roll att fylla i dagens politiska klimat. 

När jag var liten fick jag ibland höra att min vilja växte i skogen. Det tyckte jag var ett konstigt uttryck, och även svårtolkat. Så när jag som vuxen åter börjad fundera på talesättet, så valde jag att göra ett konstprojekt utav det. Jag insåg att det kanske inte var så dumt att låta sin vilja växa i skogen. För som barn brukade vi ofta leka där. I naturen kände vi oss fria när vi gick på upptäcktsfärd, och för en stund var vi utom räckhåll från alla de vuxnas krav. Skogen blev en frizon där våra viljor tilläts att växa och utvecklas. Arbetet resulterade i en bildserie där jag valt att fotografera barn ute i olika skogslandskap. Bilderna ställde jag ut i staden Akureyri på norra Island dit jag och nio andra svenska konstnärer blivit inbjudna.